Nu har den där perioden då jag fryser konstant börjat. Det är kalla händer, kalla fötter och kall näsa. Slarvar jag lite med maten så förvandlas jag helt och hållet till en isbit. Ändå slarvar jag. Varför kan man fråga sig och jag vet inte riktigt vad jag ska svara på det.
Lite som med mina krampande ben som dök upp i slutet av augusti. Varenda kväll, like clockwork, kändes det som att få återkommande senadrag i tårna och ibland knackade det minsann på under dagtid också. Jag kan informera om att det inte är så lätt att koncentrera sig på varken film eller att försöka somna när det känns som om någon sitter inuti benet och liksom drar i nerverna.
Jag trodde att det var RLS, kom fram till att det inte var det (hej självdiagnosticering), googlade lite till och läste på ett träningsforum att vätskebrist kan leda till kramper. Vatten drack jag ju knappt så det kändes logiskt. Men tror ni att jag började dricka vatten då? Nej, icke. Inte förrän i lördags, efter att ha fått vätskebrist-aspekten påpekad av en vänlig själ, började jag bära med mig vattenflaskan runt i lägenheten. Två liter och lugna, avslappnade ben på kvällen. Sedärja.
Det är återkommande. Jag tänker logiskt, hittar lösningar och sen så händer det inget. Dumheter.
Senaste kommentarer