Jag är slut efter träning och katten är slut efter att ha jagat torrfoder längs golvet (en lat mattes bästa aktiveringsmetod). Jag håller krampaktigt fast i den fysiska mattheten nu.
Arkiv för augusti, 2008
På jobbet fungerar jag för då måste jag hålla ihop. Det finns liksom inget att välja på.
Och så ångesten i trappuppgången hemma. Det här är mitt hem, du har ingen rätt att spöka här. Ledsenheten är okej, precis som kloka Stina påpekade. Men ångesten, den har fan inget här att göra. Ändå har den slagit rot i magen igen. Och jag vet att jag borde bena upp känslorna, identifiera dem och lägga dem i fack, att det blir lättare att ta itu med dem då. Jag klumpar ju bara ihop dem nu, kallar det ångest och blir livrädd för att ramla igen. Jag vill bara att någon ska ta hand om mig, någon som inte tillåter mig att dra mig undan. Fast jag har ju liksom gjort mig av med alla redan, just genom att dra mig undan, så då avskyr jag mig själv ännu mer.
Tvivlet som fanns i början, visst finns det där nu också? Det ska inte vara vi. Vi var ju överens. Sen blev jag kär och du växlande mellan varm och kall.
Vi. Skulle. Aldrig. Ha. Startat. Upp. Igen.
Då hade jag kanske kommit över dig nu. Åtminstone landat. Nu gör det ont, ont, ont.
Vi finns inte, vi slutade existera för fyra timmar sedan. Vi ska inte ses, vi ska inte höras. Inga långa nonsens-samtal om kvällarna, inga skratt-mms.
Tvivlet, kom fram då. Sparka ut saknaden.
Om ett jag saknar dig möts av ett jaha så känner man inte för att säga det igen. Den där känslan av att vara ett tidsfördriv, den ger sig inte. Jag har alltid skyddat mig själv genom att vara tillbakadragen och avstängd och jag vill inte hamna där igen. Fast det är precis där jag är nu. Hon som tar vad hon får. Jag gillar henne inte.
Orden sitter långt inne. Eller rättare sagt, de snurrar, inuti, alldeles för snabbt för att jag ska kunna få tag i dem.
Det svart/vita, antingen/eller. Var ska linjen dras? Vi trivs ihop, dagarna försvinner och jag blir inte galen av menkanjagbarafåegentid-trycket. Det fanns där när jag vaknade i söndags, jag var ledsen och trött och du fick det att försvinna. Puts väck. Som skitdagen i torsdags, ett telefonsamtal och jag bäddades in i mjuk, svalkande bomull.
Fast det finns där, ett men – som hur ofta vi än puttar in det under sängen och låser in det i garderoben alltid kravlar sig fram. När du är säker så är jag osäker, när du är osäker jag säker. Bråket i mitt huvud mellan du får mig att må bra som möts av så säger folk om droger också.
Att avgöra om vi är dåliga för varandra i det långa loppet, hur gör man?
Senaste kommentarer