Jag rycker på axlarna och säger att jag är bra på att göra saker som känns bra för stunden, men att jag kommer att vara lika ledsen imorgon igen.
“Du får det att kännas ungefär som om det var jag som dumpade dig.”
Det kanske inte är så konstigt när du inte visar några känslor överhuvudtaget. Det var jag som tog steget, du som höll med och jag som stod där med tårarna i hallen. Det är klart att jag blir ledsen över att vara den enda som tycks sörja att det gick åt skogen.
Kaffe på sängkanten imorse, ditt huvud i mitt knä och katten som bet dig i näsan med jämna mellanrum. Balansen mellan det fina och det andra, svärtan, den jag inte vill minnas men måste.
0 Svar till “Lonesome again”