Och helt plötsligt kommer tyngden i kroppen, tårarna som rinner. Och jag skriver det där jag vill säga, att jag är glad att vi träffades, även om det blev som det blev. Och han ringer upp, frågar hur jag mår. Och tårarna rinner mer. Och han frågar om han ska komma förbi, vill inte att jag ska vara ensam. Och jag vill verkligen men står emot. Och jag lägger på.
Gråter krampaktigt, jag som är fröken Vad ska alla tro? skiter fullständigt i om grannarna hör. Lugnar ner mig efter ett tag, tvättar bort all svärta i ansiktet och tar en promenad. Hamnar på kyrkogården och blir lugn.
Det känns som om jag har sprungit ett maraton idag.
åh men om jag kunde beama hit dig då.
tack honey <3
Jag tycker du är bra, och stark som ändå lyckas tänka på vad du tror är bäst för dig själv i en sådan här situation.