I give my gun away
(Är den någon som läser fortfarande? Och är det någon som läser här men inte på det andra stället?)
Det är rörigt nu. Jag har ingen aning om hur jag behåller balansen, men jag gör visst det. Jag ses som en flickvän nu. Det råder delade meningar om det, från mitt håll, det snurrar för snabbt, jag hinner inte med. Jag vågar inte. Jag känner mig inte trygg, inte helt och hållet. Gör man någonsin det? Jag vill så gärna tro det, att den finns, tryggheten.
”Men dig känner jag inte igen” följt av ”Du är jättesöt nu! Eller alltså, det var du förut också, men du måste ha gått ner i vikt!”
Klasskompis.
”Visst har du en syster med rött hår? Hon var inne i min butik förra veckan, ni är jättelika bakifrån. Visst heter du [Luna] förresten?”
Parallellklasskompis.
”Jag trodde att du var mycket yngre, kanske 20.”
Kille från en annan skola i kommunen.
Jag är glad att jag är tio år äldre, att det känns i kroppen. För bara några år sedan vägrade jag gå på en högstadie-klassfest. Nu har jag varit på en och jag lyckades hålla fast vid mig själv, den jag är på riktigt. Bra saker kom ut av att bli äldre, det är tur det.
Det gör verkligen det. Så jag lyssnar på Varje hjärtslag en gång till. Och det gör ännu mer ont. Ungefär som när man sticker hål på ett vätskefyllt skavsår, man tror att man har klämt ut allt, men det finns alltid lite kvar.
Klart att det tar tid att komma över någon som man har pratat med i princip varje dag i ett halvår, någon man har kysst, någon som har sagt att man är underbar. Klart det tar tid. Klart att det tar ännu längre tid när man känner att man måste dölja smärtan. Jag känner mig smutsig när jag berättar, jag känner mig som något som bör förpassas in under en hög med fuktiga stenar.
Jag var ju nykter den där lördagskvällen, varför var jag så dum att jag påbörjade något som bara ledde till något ont? Varför var han?
Jag hatar att vara tillbaka här igen, att behöva komma över någon. Jag hatar gråten och jag hatar att desperat leta efter en blick att hålla fast vid. Du har din trygghet kvar, jag fick ingen den här gången heller.
Jag har överlevt ett grupparbete där jag stundtals var på väg att springa uppför trapporna och kasta mig över räcket på fjärde våningen. ”Hur tycker ni att vi ska lägga upp det här?” Tystnad. ”Vad tror ni om att skriva såhär?” Tystnad. Jag drack två liter vatten i ren frustration istället för att uppleva fritt fall.
Jag tror att frustrationen höll i sig för tillslut lyckades jag radera de där sparade sms:en. Och hans telefonnummer. Min telefon tror att han aldrig ens har existerat nu.
Jag känner mig bakis trots att jag inte drack igår. Fast det kan bero på att en gorilla hoppade runt i min säng i natt.
Nollställdheten. Hej.
Platt fall idag känns det som. Det var så skönt att träffa dig och så lätt att falla tillbaka i det fina, lätta. Sedan kom väggen, två gånger.
Hur ska jag få in det i mitt huvud? Du vill inte ha mig, inte på riktigt, jag är någon jäkla bekräftelse, någon att diskutera tentor och inlämningar med. Hjärtat som brinner för pälsisarna, det delar vi. Inget mer. Fatta det nu Luna.
Och den där jäkla glasmästaren som inte hörde av sig som lovat. Nu har jag visserligen en anledning att ringa upp den trevlige killen som såg till att det hände saker, men jag orkar inte.
Dessutom skriker kissen frenetiskt.
Senaste kommentarer