Jag sitter och väntar på en hantverkare som förhoppningsvis ska tycka att min balkong-idé är helt realistisk och bra. Jag pratade med ett glasmästeri för en månad sedan, fick löfte om ett besök veckan efter – och sen inte ett ljud. Jag blev lite tjurig och bestämde mig för att jag minsann skulle gå till ett annat glasmästeri och sen så inträdde det välkända uppskjutningssyndromet.
I lördags, med vin i kroppen, träffade jag på en kille som jag vet jobbar på glasmästeriet och jag morrade lite om att de aldrig hörde av sig och att någon annan skulle få mina pengar. (Tilläggas kan att jag hade druckit vinet alldeles för snabbt och det var ett under att jag gjorde mig förstådd . Tydligen så studsade jag även runt en hel del, enligt en bekant som jag träffade på igår. Jag vet inte riktigt vad han menade.) Hur som helst så tänkte jag inte så mycket mer på morrandet förrän i måndags då jag hade ett missat samtal från glasmästeri-killen. Jag ringde upp, mumlade något om utskällningen (nåja..) och han skrattade bara.
Så om ett par veckor så kanske jag kan sitta ute på balkongen med katten utan att ha stenkoll på vartenda steg han tar. En bra sak med den lilla staden.
0 Svar till “Den lilla staden”