Det är en såndär skitdag. Illamående och saknad är en riktigt usel kombination. Det går tydligen bara att använda autopiloten till tankarna så länge kroppen mår okej fysiskt.
Tålamodet, att låta det ta tid. It takes half the time you went out with someone to get over them sa Charlotte i ett avsnitt av SATC och stämmer det så borde jag vara okej om tre månader. Jag räknar allt kaffande och hångel som dejter, faktiskt. Mitt hjärta tyckte att det var vi och mitt huvud hängde på.
Det var dumt att skicka sms i lördags natt, men gjort är gjort. Nu kan du ju inte bli arg på honom om han hör av sig sa kollegan idag, men jo, det kan jag visst. Å andra sidan så tror jag inte att han kommer att höra av sig, inte för att säga att han saknar mig.
Jag önskar att det här vore den sista bittra texten, men jag är rädd att det kommer fler. Ni får blunda.
Jag vägrar att blunda. Jag läser här för att jag vill veta lite mer vad du tänker. Tänker du bittra tankar så vill jag läsa dem. Så det så.
kram