Jag har druckit vin själv, ett par glas. Ingen annan ville ju, ingen av de få som finns här. Jag mår bra nu, ge mig större umgänge, nu slarvar jag inte bort det.
Jag borde sova, borde låta hoppet glida undan. Eller gömma det på vinden (det där höll på att skrivas med versaler, passande?). Jag har ett sms liggandes i utkast, kanske borde jag skicka det. Ta chansen att ta upp tråden som är sju år gammal. Men jag kan inte, inte så länge hoppet finns där. Jag önskar att jag kunde lämna dörrar öppna, jag trodde att jag fungerade så, men det var fel. Jag vill ha den jag vill ha, inget substitut. Bekräftelse må vara sweet, men att få det från fel håll och att riskera att såra någon helt oskyldig, det är inte värt det.
Jag hade en flört för en herrans massa år sedan, vi umgicks i samma gäng, flörtade och dejtade ett par gånger. Inget hände egentligen och jag vet fortfarande inte varför. En kväll fick jag en fantastiskt romantiskt present - och sekunden efter var jag tvungen att berätta för honom att jag hade träffat någon annan, någon som jag precis hade kysst.
Pojken med presenten bygger nu hus tillsammans med sin flickvän (eller kanske fästmö, det var längesen vi sågs) och pojken jag hade kysst, ja det är han som är tilltänkt mottagare till sms:et i utkorgen.
Tro om jag raderar det här imorgon?
F*ck kärlek liksom. Det är svårt att vara människa.