balkongidén godkändes. Snygg kattsäkring. Det är tur att jag har en katt som inte hoppar, annars hade det inte funkat.
Arkiv för maj, 2008
Lilla staden 2: En stamkund i butiken jag jobbar i brukar gå på samma träningspass som mig och vi brukar småprata. Hon visade sig vara svärmor till en kille som jobbar hos min pappa. Killen i sin tur umgås mycket med en annan kille som jobbar på samma ställe och som råkar vara lillebror till en tjej som jag börjat umgås med eftersom vi går samma utbildning.
Jag har visserligen bott i samma stad hela livet, men det är först nu när jag har kommit på fötter och vågar träffa nya människor som jag upptäcker att det är löjligt lätt att hitta gemensamma bekanta här. Än så länge är det helt okej. Förutom att flickvännen till hansomharmitthjärta tidigare var tillsammans med en kille jag var intresserad av, det är lite läskigt.
Jag sitter och väntar på en hantverkare som förhoppningsvis ska tycka att min balkong-idé är helt realistisk och bra. Jag pratade med ett glasmästeri för en månad sedan, fick löfte om ett besök veckan efter – och sen inte ett ljud. Jag blev lite tjurig och bestämde mig för att jag minsann skulle gå till ett annat glasmästeri och sen så inträdde det välkända uppskjutningssyndromet.
I lördags, med vin i kroppen, träffade jag på en kille som jag vet jobbar på glasmästeriet och jag morrade lite om att de aldrig hörde av sig och att någon annan skulle få mina pengar. (Tilläggas kan att jag hade druckit vinet alldeles för snabbt och det var ett under att jag gjorde mig förstådd . Tydligen så studsade jag även runt en hel del, enligt en bekant som jag träffade på igår. Jag vet inte riktigt vad han menade.) Hur som helst så tänkte jag inte så mycket mer på morrandet förrän i måndags då jag hade ett missat samtal från glasmästeri-killen. Jag ringde upp, mumlade något om utskällningen (nåja..) och han skrattade bara.
Så om ett par veckor så kanske jag kan sitta ute på balkongen med katten utan att ha stenkoll på vartenda steg han tar. En bra sak med den lilla staden.
Det är en såndär skitdag. Illamående och saknad är en riktigt usel kombination. Det går tydligen bara att använda autopiloten till tankarna så länge kroppen mår okej fysiskt.
Tålamodet, att låta det ta tid. It takes half the time you went out with someone to get over them sa Charlotte i ett avsnitt av SATC och stämmer det så borde jag vara okej om tre månader. Jag räknar allt kaffande och hångel som dejter, faktiskt. Mitt hjärta tyckte att det var vi och mitt huvud hängde på.
Det var dumt att skicka sms i lördags natt, men gjort är gjort. Nu kan du ju inte bli arg på honom om han hör av sig sa kollegan idag, men jo, det kan jag visst. Å andra sidan så tror jag inte att han kommer att höra av sig, inte för att säga att han saknar mig.
Jag önskar att det här vore den sista bittra texten, men jag är rädd att det kommer fler. Ni får blunda.
Jag är trött, jag orkar inte vara med
Publicerade maj 23, 2008 blabla , känslor & what not 1 kommentarBestämdheten, vi ska inte ses, trots att din röst var nära i telefonen, besviken.
Hur många gånger har jag skrivit det, tänkt det, sagt det de senaste dagarna – att det är rätt beslut, att det känns som om jag har kontrollen över mitt liv igen, även om det gör ont? Otaliga. Och det stämmer.
Men ändå, just nu orkar jag inte stå upprätt om jag inte får vara med dig, jag orkar inte le mer, jag orkar inte skämta mer, jag orkar inte hoppas på att någon gång träffa någon som väljer mig för att det bara inte går att låta bli.
Om jag har tur så slipper jag omtenta. Jag har mer tid på mig, men jag kan inte tänka, det går inte.
”Jag trodde att tenta var en bra anledning att höras.”
Du kan inte ha förstått ett enda ord som jag skrev i lördags.
Du klarar av det. Uppenbarligen. Kan jag inte sluta hoppas att du inte ska göra det?
Senaste kommentarer