Luna

Jag vet inte om jag klarar av det, att inte höra av mig.

Nej, det är synd om dig. Du har en tjej och du har mig, som trånar.

På kanten, på tungan. Med hjärtat, som skenar.

Det var det det. Snart?

DAGENS VILL HA: det jag inte kan få. (Förstås?)
DAGENS KLÄDSEL: Jeans, jobbtröja, luvtröja och jobbväst. Det var kallt idag.
DAGENS SMINK: Mascara och eyeliner.
DAGENS FRISYR: Samma som vanligt. Borde klippa luggen, men jag är ju trots allt mästarinna på att skjuta upp saker.
DAGENS HÄNDELSE: Vapenvilan. Och knäsvagheten, damn it.
DAGENS LÅT: Pengabrorsan - Dom vet ingenting om oss.
DAGENS PLANER: Kill Bill och sedan sömn.
DAGENS SAKNAD: Någon att gå ut och dansa med.
DAGENS DUMMASTE: Att jag fan inte har någon självbehärskning.
DAGENS SJUKA: Att vi fortsätter stöta på varann (ja, båda varianterna av stöta på).
DAGENS DROG: Choklad.
DAGENS KRAM: Inte en enda!
DAGENS PUSS:Nä, ingen sån heller.
DAGENS KÖP:En glass till eftermiddags-kaffet.
DAGENS GODIS: Choklaaad.
DAGENS HUMÖR: Upp, upp, upp, upp.. ner. Fast inte till botten.
DAGENS ORD: Jävlar.

Moneybrother sjunger Brännö serenad och jag gråter.

Jag träffade läkaren för första gången sedan i oktober och vi kom överens om att jag ska fortsätta äta 600 mg åtminstone tills vi ses igen i januari. Jatack.

Det var dumt att slarva med receptet, jag säger det igen. Kan jag få byta bort den ständiga ilskan som klöser under huden mot lugnet som fanns där tidigare? Gärna så snart som möjligt för det fungerar verkligen inte att gå i taket över allt och inget.

Jag har lekt med tanken att sluta med medicinen. Jag är tråkig och upprepar samma sak på flera ställen men: Nej, jag ska inte sluta. Inte nu. När jag väl slutar så ska jag dessutom trappa ner långsamt istället för att, som nu, gå ner från 600 mg/dag till 150 mg/dag. Och ska ska jag försöka ha bättre framförhållning när det gäller att förnya recept så att jag slipper en sån störtdykning igen.

En godkänd tenta (16/20), en mjuk kattpäls att begrava näsan i, uppskattning på jobbet, ljuset. Det finns bra saker. Snart är jag tillbaka.

Jag har druckit vin själv, ett par glas. Ingen annan ville ju, ingen av de få som finns här. Jag mår bra nu, ge mig större umgänge, nu slarvar jag inte bort det.

Jag borde sova, borde låta hoppet glida undan. Eller gömma det på vinden (det där höll på att skrivas med versaler, passande?). Jag har ett sms liggandes i utkast, kanske borde jag skicka det. Ta chansen att ta upp tråden som är sju år gammal.  Men jag kan inte, inte så länge hoppet finns där. Jag önskar att jag kunde lämna dörrar öppna, jag trodde att jag fungerade så, men det var fel. Jag vill ha den jag vill ha, inget substitut. Bekräftelse må vara sweet, men att få det från fel håll och att riskera att såra någon helt oskyldig, det är inte värt det.

Jag hade en flört för en herrans massa år sedan, vi umgicks i samma gäng, flörtade och dejtade ett par gånger. Inget hände egentligen och jag vet fortfarande inte varför. En kväll fick jag en fantastiskt romantiskt present - och sekunden efter var jag tvungen att berätta för honom att jag hade träffat någon annan, någon som jag precis hade kysst.

Pojken med presenten bygger nu hus tillsammans med sin flickvän (eller kanske fästmö, det var längesen vi sågs) och pojken jag hade kysst, ja det är han som är tilltänkt mottagare till sms:et i utkorgen.

Tro om jag raderar det här imorgon?

Men vad fan hände nu då? Pang, bom, tårar. Trötthet säger vi.