Luna

Det här med födelsedagar är överskattat. Speciellt när man är bakis, har sovit dryga fyra timmar och känner sig förvirrad efter gårdagskvällen.

Jag vill faktiskt helst bara vara hemma ikväll istället för att se spelningar som jag har sett fram emot. Fast snart åker jag ändå. Det blir bättre.

När ska jag få mig själv att förstå att jag måste kräva plats, att jag får ta plats?

Från Bondhustrun. Det här gjorde jag för 5, 10, 15 och 20 år sedan:

20 år sedan: Jag var några dagar från att fylla 6 år och gick i förskolan. Natten innan avslutningen i juni fick mormor en stroke och blev förlamad i höger sida av kroppen. Förutom det var jag en glad unge som gillade att sitta uppe och spela kort när vi var ute i stugan om somrarna.

15 år sedan: Hade blivit bästis med nya tjejen i klassen och varje fredag åt vi köttfärsås och byggde kojor tillsammans med ett annat bästispar. Jag gjorde bort min beskärda del av parmiddagar tidigt!

10 år sedan: Jag skrev dåliga, svarta dikter och hängde på Passagens Retro-chatt. Var galet kär i Martin. Kände mig bortvald av min fd bästa vän efter att ha reda på att jag bara dög att umgås med om ingen annan hade tid/lust.

5 år sedan: Stötte och blötte huruvida jag var kär i mitt nuvarande ex. Kom fram till att jag var det och vi blev tillsammans. Jag kom in på en utbildning, åkte 25 mil, installerade mig i ett studentrum - och åkte hem dagen efter thanks to panikångest. Tappade min bästa vän från gymnasiet.

Den Duktiga flickan blev såklart chockad när jag bestämde mig för att medvetet lämna in den sista inlämningsuppgiften i en av kurserna sent (visserligen till förmån för salstentan, men ändå). Nu har det gått drygt en vecka sen deadline och hon har gett upp samvetes-attackerna. Det firar jag med att baka bullar, dansa till Vapnet och vara glad. Farligt, men härligt.

Det är så bra att jag har någon som påminner mig om att jag inte hela tiden måste måla upp nattsvarta scenarion.

“Du är inget alternativ till eller substitut för någon annan.” Det är ju fint. Hade jag fått höra det i höstas hade jag nog fallit som en fura. Då fick jag istället höra “Jag är inte bra för dig.”

Så jag valde att ignorera sms:en (stod du verkligen här utanför?) och trycka bort samtalet. Dessvärre har det nog inte så mycket att göra med självbevarelsedrift som att jag är kär i någon annan. Hopplöst, I might add.

Instabil? Jag? Bara för att jag börjar gråta när fina kissen kommer och lägger sig bredvid mig? Mjo, kanske lite. Men jösses vad jag älskar ulltussen.