Luna

Föreläsningsveckan drar alldeles strax igång. Jag brukar se fram emot dem, någon slags fast punkt i distansstudierna och tillfälle att få träffa fina kursare som bor alldeles för långt bort.

Den här gången är det tudelat, på torsdag har vi redovisning innan kursen som har fått mig att känna mig som ett stort frågetecken avslutas. Jag vill inte. Vi är inte färdiga med uppgiften, vi har inte förberett redovisningen och, som sagt, jag har ingen koll på själva innehållet.

För ett år sedan hade jag legat i en en liten hög och skakat av ångest, nu utövar jag den utmärkta “det går över/det ordnar sig”-metoden. En halvtimme, max, kommer vi att stå där, vad är en ynka halvtimme att oroa sig för egentligen?

Visst kommer oron att komma, visst kanske den går över i lätt ångest, men jag klarar det här också. Faktiskt.