Luna

(Bilden gör sig inte riktigt i litet format, men… )
Oväder eller inte, här skulle jag vilja vara nu.

Jag vet, glädje/lycka/whatever är ingen bestående känsla, den kommer och går. Jag borde kunna uppskatta att allt kändes hur bra som helst ända tills för en halvtimme sen. Jag måste ta mig ur den här jäkla fantasivärlden nu. Fan fan fan.

En natt med en galen katt glöms snabbt när han kryper upp nära, nära på morgonen och spinner. Att sedan kunna ligga kvar länge och läsa, äta god frukost med mackor, kaffe och färsk annanas och sedan upptäcka att Christian Kjellvander ska spela på Umeå Open, det är vad jag kallar en bra start på dagen.

Ett skrattretande, väldigt handfast bevis på hur disträ jag blir av att umgås med dig: jag går rakt in i en dörr så att det sjunger i huvudet och tunnelseende uppstår. En kopp kaffe och en föreläsning senare har jag fått en fin, avlång bula som antagligen kommer att bli härligt blågrön. Joråsåatt.

Det är förresten fantastiskt befriande att inse att Martin inte längre är ständigt närvarande; ilskan, saknaden, besvikelsen, ilskan igen. Det är tio år sedan jag lärde känna honom, eller, rättelse: den jag trodde att han var.

Sår läker, tillslut.

Föreläsningsveckan drar alldeles strax igång. Jag brukar se fram emot dem, någon slags fast punkt i distansstudierna och tillfälle att få träffa fina kursare som bor alldeles för långt bort.

Den här gången är det tudelat, på torsdag har vi redovisning innan kursen som har fått mig att känna mig som ett stort frågetecken avslutas. Jag vill inte. Vi är inte färdiga med uppgiften, vi har inte förberett redovisningen och, som sagt, jag har ingen koll på själva innehållet.

För ett år sedan hade jag legat i en en liten hög och skakat av ångest, nu utövar jag den utmärkta “det går över/det ordnar sig”-metoden. En halvtimme, max, kommer vi att stå där, vad är en ynka halvtimme att oroa sig för egentligen?

Visst kommer oron att komma, visst kanske den går över i lätt ångest, men jag klarar det här också. Faktiskt.