Luna

Grå sörja. Det är så tyst att jag håller på att bli galen. Den här tyngden i kroppen, hopplösheten som börjar krypa närmre. Jag vill inte vara såhär. För ett år sedan omnämnde läkaren mig som skör, jag vill inte vara skör, jag vill vara stark. Jag vill ta mig igenom det här och hålla mig borta från det. Gråa dagar kan jag ta, så länge inte varenda jäkla dag är grå.

Men visst, jag ska vara glad över att det inte är svart.

- Vad gör du för att stressa av?
- Jag tar en promenad.
- Hur gå du?
- Ehm, va?
- Ja, går du för motionen eller strosar du?

Jag går aggressivt, för att trötta ut mig själv. Det säger ju sig självt att det inte är avstressande. Idag tog jag dock en stros-promenad med kameran över axeln och det var skönt. Jag stannade till titt som tätt, träffade på hundar och lyssnade på radio. Och tänkte på hur mycket jag har saknat att fota, att försvinna in i det. Det är synd att det blev som det blev för fem år sedan, annars kanske jag hade haft en fotoutbildning i ryggen nu. Å andra sidan, de finns kvar, utbildningarna. Jag är inte så gammal som jag känner mig.

Terapeuten ringde tillslut igår morse, innan det andra samtalet. Jag sa inte så mycket. Klagade på sömnen, fick rådet att ta maxdosen av atarax. Inte ett ord om maten. Jag ville inte ta upp det. Jag sa att allt var okej.

Igår, under en planering inför projektet-fika, berättade kursaren som en kille som hon är bekant med. Han har bott i stan i ett år och han har fortfarande inga vänner att bjuda till sig födelsedagsfest. Hon tyckte att det var sorgligt. Jag med - och jag krympte.

Ni vet den där blicken som hålls kvar, uppsökandet för småprat, gemensamma promenader - det är sånt som ger upphov till god natt-sagorna. Och osäkerheten. Läser jag rätt den här gången? Det är så dumt, jag måste sluta, för i slutändan vågar jag ändå inte. Vad är jag att ha, liksom?

Stressen går i taket av att bli uppringd av en arg röst som skäller på mig för att jag aldrig svarar. Jag vet ju att jag har rätt, jag har inte haft några missade samtal därifrån de senaste veckorna. Ändå blir jag liten, in- och utvänd. Den där otäcka känslan att bli tagen för given; att jag låter mig tas för givet.

Jag har varit hemma i en halvtimme och jag har inte ramlat än. Igår brast jag halvt om halvt precis när jag kom in genom dörren (jag hann inte brista helt och hållet eftersom jag skyndade iväg till träning på en gång). Gårdagen kan ha haft något att göra med att jag satt på föreläsningar från 8.15-18.30. Men samtidigt, det är såhär det har varit på sistone. Jag håller skenet uppe bland folk och går itu när jag är själv.

Och jag funderar på varför jag stannar i den här stan, återigen. Umgänget bara krymper och krymper, allt är så komplicerat att jag börjar bli yr. Jag träffar bra människor, någon av oss faller för den andre som inte känner samma sak och så blir det pannkaka av allt. Jag har aldrig varit någon som har hängt med enbart killar… och nu är jag plötsligt det. Och det blir bara fel.

Ganska precis exakt såhär.

Darling, stop confusing me,
With your wishful thinking.
Hopeful embraces,
Don’t you understand?
I have to go through this,
I belong to here where no-one cares,
And no-one loves.
No light no air to live in,
A place called hate,
The city of fear.

I play dead,
It stops the hurting.
I play dead,
And the hurting stops.

It’s sometimes just like sleeping,
Curling up inside my private tortures.
I nestle into pain,
Hug suffering,
Caress every ache

I play dead, it stops the hurting.

Play dead - Björk

Fast det fungerar inte i längden, att spela död. Jag vill inte göra ont i andra.