Klockan är nästan tio. Jag har fortfarande inte fått i mig frukost. Jag har varit vaken i en och en halv timme. Och så den lilla rösten i huvudet; ju mindre man gör desto djupare sjunker man. Jag vet det. Så igår tränade och åt jag någolunda vettigt. Sen föll jag.
Det sitter i, det där obehaget och jag kan inte riktigt förstå hur det hänger ihop. Det är ungefär som dimman utanför som aldrig lättar. Det är bara jag som kan trösta mig själv och det är klart att det skapas en konflikt när jag har gått så många år med avskyn inför just mig själv.
Hur är det meningen att man ska orka ta hand om sig själv? Jag försöker, bitvis. Bitvis ger jag upp. Min kropp skriker emellanåt, försöker signalera att det är dags att ta i med hårdhandskarna nu. Näring och omtanke.
Varifrån kommer det där svaret inom mig; skyll dig själv?
Ja, hur ska man orka ta hand om sig själv? Jag har inget annat svar än att ibland orkar man och ibland orkar man inte. Och att det viktigaste kanske är att man hela tiden gör sig medveten om att det är det man ska göra: ta hand om sig själv. Att fokus ska ligga där och inte på att tycka att det är ok, att det är som det ska vara, att man hatar sig själv. Till exempel. Att liksom ha näsan åt rätt håll.
KRAMAR
Ja, precis så. Kram!