Det var så länge sedan. 24 juli 1999 för att vara exakt.
Dina händer
blåa av kylan.
Eller har du bara glömt
att tvätta dem rena?
Färgen på duken
har för länge sedan torkat
Blev det som du ville?
Eller blev det som vanligt?
Arkiv för oktober, 2007
Känslan; att vilja ge upp, att inget spelar någon roll.
Och Karma police på radion, se där.
Depressionen är borta, det fastställdes ju i slutet av augusti. Den kan inte vara tillbaka. Nästan ett års terapi med medföljande verktyg. Jag borde kunna bättre, borde kunna fånga upp mig själv.
Ensamheten spökar. Oviljan att umgås med någon är ännu värre. Jag känner mig bara trygg med några människor, bara en här i stan. Vi kan inte umgås, det är komplicerat. Hat-ordet.
När det gäller umgänge; jag har gjort mitt mående till något stort. Använder det som något slags försva. Kom inte nära mig, jag är skadat gods. Du får inte bestämma själv.
Jag har suttit på köksgolvet och gråtit och jag har suttit i soffan och gråtit. Det ska inte behöva vara såhär.
Jag vill bara ha en kram, tröst. Samtidigt vill jag inte släppa in någon, den ligger under ytan, den där viljan att bara fräsa ”Jag är inget att ha, jag är inte bra för dig” (ungefär samma ord som jag fick höra för sisådär tre-fyra veckor sedan).
Idag har jag än så länge
- sovit längre än planerat
- irriterat mig på dimman
- ätit frukost
- tittat på fyra avsnitt av SATC
- loggat in på WebCT ungefär tio gånger för att se om jag fått svar på mina frågor om nästkommande uppgift (och, helt väntat baserat på tidigare erfarenheter, inte fått svar)
- slösurfat
- tvättat håret
- klippt luggen
- skickat alldeles för många gnälliga sms
- matat in födelsedagar i nya mobilen
- ätit ungefär hälften av lunchen, vilket var rätt bra jobbat med tanke på den obefintliga matlusten
Nu börjar solen åtminstone tränga fram och eftersom lönen blev större än väntat så kanske jag ska köpa mig ett par skor. Och hyra film.
Klockan är nästan tio. Jag har fortfarande inte fått i mig frukost. Jag har varit vaken i en och en halv timme. Och så den lilla rösten i huvudet; ju mindre man gör desto djupare sjunker man. Jag vet det. Så igår tränade och åt jag någolunda vettigt. Sen föll jag.
Det sitter i, det där obehaget och jag kan inte riktigt förstå hur det hänger ihop. Det är ungefär som dimman utanför som aldrig lättar. Det är bara jag som kan trösta mig själv och det är klart att det skapas en konflikt när jag har gått så många år med avskyn inför just mig själv.
Hur är det meningen att man ska orka ta hand om sig själv? Jag försöker, bitvis. Bitvis ger jag upp. Min kropp skriker emellanåt, försöker signalera att det är dags att ta i med hårdhandskarna nu. Näring och omtanke.
Varifrån kommer det där svaret inom mig; skyll dig själv?
Jag vet inte vad det är som spökar. Du, fortfarande?
Och jag tänker att jag ska hålla mig utanför, men mitt hjärta blöder för hans hjärta.
Jag ska duscha, men måste bara —
Jag behöver ju faktiskt inte läsa hela programmet, jag kan läsa kurserna jag tycker är intressanta istället för att låta it-kurserna dra ner mig under ytan. Jag kan försöka få jobba lite mer och kanske må bra. Ja?
Senaste kommentarer