Luna

Jag kokar kaffe, läser ingen kurslitteratur eftersom jag fortfarande inte fått böckerna (jag har klarat av två duggor och en väldigt basic inlämningsuppgift med hjälp av Google och Wikipedia), har fortfarande inte burit upp sakerna till förrådet, halkar in på tankar som gör ont, längtar efter en katt, äter sockerkaka och får ont i huvudet av att vara själv hela tiden (men jag orkar ju inte prata med någon).

Well this has got to die
I said, this has got to stop
This has got to lie down
With someone else on top

- Damien Rice

Allvarligt. Det räcker nu.

Jag har kunnat koppla bort dig, så fort du har ramlat in i tankarna har jag kunnat putta bort dig igen. Ryckt på axlarna och tänkt att de hundra åren gick fort, att det inte gör något längre.

Igår förstörde jag allt genom att prata om dig, det bara rann ur mig; förvirringen, besvikelsen och att jag inte förstår vad som gjorde att du vände så tvärt. Jag var trött och ledsen och började automatiskt berätta fina god natt-sagor för mig själv.

Det gör mig så arg; allt. Ditt beteende, utan förklaringar, mitt beteende, utan ifrågasättande.

För ett par år sedan träffade jag på en kille från parallellklassen i högstadiet. Han verkade uppriktigt glad ut över att stöta på mig och jag gick därifrån, uppriktigt förvånad över att han kom ihåg mig.

Det omtalade Facebook, jag börjar maila med en annan gammal klasskamrat. Vi gick i samma klass under låg- och mellanstadiet och i parallellklasser under högstadiet. Jag kan inte låta bli att bli förvånad över hur vänligt han svarar och att han verkar intresserad av vad jag har för mig. Det är inte så att han någonsin har varit otrevlig mot mig, han har alltid varit en bra kille och han verkar vara det fortfarande. Det handlar nog inte om honom överhuvudtaget, utan om min självkänsla.

Och jag blir nyfiken, jag skulle vilja fråga folk hur de uppfattade mig då, sågs jag som den där tråkiga grå, fula musen som ingen ville ha något att göra med? Hur illa har jag egentligen gjort mig själv genom att gå runt och vara så bitter?

Ibland dyker hon upp, den nya Luna (kanske den egentliga?) och jag gillar henne verkligen.

Kill it before it dies. Den där muren, hit men inte längre och jag blir inte sårad av någon annan än mig själv. Det är så mycket lättare att välja bort sig själv än att tillåta någon annan att göra det valet.

Jag behöver inte vara duktigare än jag är.

Jag är student igen och jag hade ju tänkt att jag minsann skulle vara den där sociala “vi går och dricker öl”-Luna, men jag glömde hur trött jag blir. Det är okej att bli trött av allt nytt, all information och allt folk. Det är okej, det är okej och det är okej. Tack kbt.

Jag jobbar.

Jag är besviken, ledsen och jag skäms.

Jag står upp, ändå.