Såhär;
Jag håller fast vid de som inte vill ha mig. Jag antar att min dåliga självkänsla hungrar efter bekräftelse (ja Luna, du är såpass dålig att du inte förtjänar någon som tycker om dig) och det börjar bli dags att sluta föda den nu. Därför svarar jag glatt jakande på ett promenadförslag och nu känns det som om jag precis har kastat mig själv ut från en klippa. Jag vill ta det med en klackspark och tänka att det är en chans att lära känna en ny människa och det är ju roligt. Ändå blir jag panikslagen.
Det låter fint. Att våga är allt annat än lätt dock… Det är bra av dig att våga säga ja!