Luna

Jag har lyckats traggla mig igenom några kapitel i kurslitteraturen samtidigt som jag skickade meningslösa sms och iakttog killen mittemot som satt och sov, alldeles rak i ryggen. Jag har fått 200 kr som ska få gå till mat och jag har vågat mig på att slänga ut två krokar om sällskap till en spelning ikväll (ett nej än så länge, håll tummarna). Nu ska jag ta en promenad i skogen och försöka uppskatta att dagen inte har varit så gräslig som jag trodde att den skulle bli när jag låg och vred mig i sängen halv tre i natt.

När jag kom fram till att ilskan är ett slags försvar, ett verktyg för att kunna stå upp för sig själv var det som om något föll på plats. Det är okej att vara arg.

Fast just nu känns det inte okej, jag har svårt att vända ilskan rätt, att hitta vägen ut. Det bara pyser och jag skulle kunna skälla ut vem som helst (i teorin, åtminstone). En skitdag som dessutom avslutas med tenta. Det här blir ju spännande.

Jag överdriver inte om jag säger att jag knappt har sovit i natt. Drömt, vaknat, legat och stirrat. Nacken gör ont och jag vill gråta. Jag vill ha en kram, någon som säger att det tillslut blir okej, allt. Jag vill kunna tro att det går att tycka om mig, på riktigt.

Jag är frusen efter sista turen till Ön för i år. Det regnar, jag har ont i ryggen. Fast jag slipper laga mat idag och jag slipper middags-diska.

Jag hade ett oläst god natt-mail i inboxen när jag loggade in på Facebook imorse, men istället för att bli glad satte varningssystemet igång, det som neutraliserar alla (positiva) känslor och får mig att vilja dra mig undan. Jag blir så arg på min självbild, att jag inte kan tillåta någon att tycka om mig. Istället dyker misstänksamheten upp, att det inte går att finns något intresse i mig utan baktanke (vilken typ av baktanke det skulle vara kan jag dock inte komma på).

DAGENS VILL HA: känslan av att vara tillfreds.
DAGENS KLÄDSEL: i förmiddags: grå klänning, lila leggings, svart skinnjacka, grå och vit sjal och svarta boots, nyss: mörkblå mjukbyxor, grårandig huvtröja och svarta skor, nu: grön handduk.
DAGENS SMINK: mascara och täckstift, som vanligt.
DAGENS FRISYR: nytvättat och plattat.
DAGENS HÄNDELSE: den fina promenaden i höstskog.
DAGENS LÅT: det får nog bli ingenting med kent eftersom den sitter fast i huvudet.
DAGENS PLANER: fika - check, rapportskrivande - check, promenad - check. nu mat, presentinslagning och sedan tårta.
DAGENS SAKNAD: kattmys.
DAGENS DUMMASTE: att hälarna fortfarande gör ont i vissa skor.
DAGENS DROG: höstdoft.
DAGENS ROLIGASTE: msn-prat.
DAGENS KÖP: inget än så länge, blev bjuden på både en fin filt och god fika på stan.
DAGENS GODIS: jag äter ju knappt godis längre, men sura körsbär skulle sitta fint.
DAGENS HUMÖR: rätt okej.

Jag är rädd.

Det handlar om orkelösheten, det handlar om oviljan att träffa andra människor, det handlar om oviljan att göra någonting överhuvudtaget.

Men jag tar mig till träningen, jag tvingar mig själv att prata om skämta när jag får sällskap på vägen hem, jag ska börja ta mina långa promenader om dagarna istället. Jag måste för jag orkar inte falla igen.

Såhär;

Jag håller fast vid de som inte vill ha mig. Jag antar att min dåliga självkänsla hungrar efter bekräftelse (ja Luna, du är såpass dålig att du inte förtjänar någon som tycker om dig) och det börjar bli dags att sluta föda den nu. Därför svarar jag glatt jakande på ett promenadförslag och nu känns det som om jag precis har kastat mig själv ut från en klippa. Jag vill ta det med en klackspark och tänka att det är en chans att lära känna en ny människa och det är ju roligt. Ändå blir jag panikslagen.