Luna

Torsdag kväll tror jag att det var, det smällde till högt i huvudet och jag insåg att jag får också säga ifrån. Jag har lyssnat mig igenom de senaste månaderna, fått höra om och om igen vad jag har gjort fel och Djävulen på axeln har sugit åt sig allt och sorterat dem som bekräftade sanningar.

Jag tror att det var därför jag brast förra tisdagen, jag var så full av hur vidrig jag måste vara och hur alla i hans närhet måste hata mig att jag gick i tusen bitar.

Ja, jag har gjort fel, jag stack huvudet i sanden när jag borde ha tagit tag i det som var jobbigt. Jag gjorde inte det, men det är inget jag kan göra åt nu, inte det som har varit. Jag kan välja att säga ifrån, att jag var den lämnande parten betyder inte att jag behöver användas som en soptunna.

Om det går att få jet lag av att ha rest inom Sverige (+lite Danmark då), så har jag det nu. Känner mig bakis. Sov över elva timmar i natt och slumrade någon timme i soffan efter frukosten.

Fem hektiska dagar med så mycket nya intryck att minnet har gått i baklås nu. Onsdag: Avresa tidigt på morgonen, kaffepaus i Söderhamn, ett kort stopp i de värmländska skogarna, ett glas vin, övernattning i Markaryd (söt stad med bara låga hus och trevligt hotell). Torsdag: Besök hos två grossister, den ena i Kristianstad. Vidare mot Malmö via Österlen. Fikastopp och kort promenad i Kivik, sedan Smygehuk och till sist hamnade vi i Malmö. Fredag: Ytterligare en grossist (det bästa besöket, i mitt tycke), shopping i Malmö (jag behärskade mig), en snutt av festivalen och libanensisk mat. Lördag: Tur till Köpenhamn, Ströget och Tivoli, tillbaka till Malmö för att ta bilen upp till Gränna-trakten, middag, vidare upp till Stockholm. Övernattning i Solna. Söndag: Hemåt. Fika och middagspaus.

Och så äntligen hemma, i lägenheten. Den där ensamtidslängtan kunde lägga sig till ro (jag är inte van att umgås och sova med någon annan, att inte kunna gå undan mer än för dusch och toalettbesök). Min soffa med mina kuddar, min filt och min tv med usla program. Det kändes bra i ungefär en halvtimme, sedan började det krypa i kroppen. Exet som jag fortfarande är arg på, för att han inkräktade på något som var mitt. Att inte komma hem till något annat än ett tomt kylskåp. Att gå och handla ett paket yoghurt och halvtorrt bröd tillsammans med idel par. Vetskapen om att ha ätit alldeles för mycket under de senaste dagarna.

Idag känns det okej. Det var tröttheten som gjorde allt värre och jag har kommit en lång väg när jag till och med kunde inse det igår kväll.