Jag hittade boken igen, boken med REM-citatet med din pojke under. Jag rev ut sidan och la boken i kassen som ska till second hand-butiken. Sidan hamnade i bokhyllan, jag blängde på den och rev den tillslut i sexton bitar.
När vi bestämde oss för att åka igenom Trelleborg i torsdags dök obehaget upp i magen. För tio år sedan hade hjärtat antagligen skenat av bara tanken på att åka igenom hans stad. Tio år är nästan ofattbart länge. Jag var femton, jag hade glömt att jag bara var femton.
Ingen större reaktion när vi åkte igenom stan, bara nu har jag sett vad du såg, då. På kvällen kom ilskan, väckt av något helt annat som var för jobbigt att tänka på. Han är inte längre det jobbigaste och ondaste som finns att tänka på och det kanske låter litet, men det visar att jag har kommit någonvart.
Jag hoppas att jag det här är det sista jag skriver om honom. Jag vill inte glömma själva sveket, jag lärde mig något, men jag vill kunna lägga undan det. Jag vill kunna lyssna på Cranes utan att vilja dö, jag vill kunna tro att det går att älska mig, på riktigt.
Det går att älska dig på riktigt. Jag hoppas att du en dag också kan se det.
Kram kram!
Jag älskar dig. På riktigt. Och nästan helt kravlöst. Du har inte glömt det, va?