Luna

Facebook är tidsdödande och charmigt ungefär ända till D is now in a relationship dyker upp. Det är ju inget nytt, jag trodde att jag hade hunnit vänja mig, men ändå kommer den där tyngden i magen.

Dricka vin och prata om konstiga lantauktionsfynd. Bara vara lugn och tillfreds, trots frågor. Hamna på en fest med sjukt mycket folk och grabbig stämning, vara nöjd med att bara sitta och dricka mer vin och iaktta. Få sällskap i soffan, nära, med skämten trillandes ut ur munnen. Ramla ut från festen, stå i lång kö, dansa, träffa sitta nära-personen igen. Få en puss, bara sådär. Gå tidigt hem med sällskap. Kyssas i en mörk lägenhet. Skratta åt situationen och kalla det en kväll. Somna tidigt och vakna tidigt. Få ett sms och helt plötsligt ha en dejt. Eller filmhäng.

Det här är jag.

Edit: Äsch då. Återbud. Fast det känns okej.

Det här, mina vänner, är humor. Jag stannade och stirrade första gången jag gick förbi.

Bitvis tror jag att jag har landat, att det går att vila i nuet. Jag äter min medicin och jag äter mina vitaminer. Jag äter mat. Jag tränar och försöker att inte oroa mig för att det ska slå över. Jag småpratar med exet i telefon och hämtar mig rätt snabbt.

Kom ihåg.

Jag hittade boken igen, boken med REM-citatet med din pojke under. Jag rev ut sidan och la boken i kassen som ska till second hand-butiken. Sidan hamnade i bokhyllan, jag blängde på den och rev den tillslut i sexton bitar.

När vi bestämde oss för att åka igenom Trelleborg i torsdags dök obehaget upp i magen. För tio år sedan hade hjärtat antagligen skenat av bara tanken på att åka igenom hans stad. Tio år är nästan ofattbart länge. Jag var femton, jag hade glömt att jag bara var femton.

Ingen större reaktion när vi åkte igenom stan, bara nu har jag sett vad du såg, då. På kvällen kom ilskan, väckt av något helt annat som var för jobbigt att tänka på. Han är inte längre det jobbigaste och ondaste som finns att tänka på och det kanske låter litet, men det visar att jag har kommit någonvart.

Jag hoppas att jag det här är det sista jag skriver om honom. Jag vill inte glömma själva sveket, jag lärde mig något, men jag vill kunna lägga undan det. Jag vill kunna lyssna på Cranes utan att vilja dö, jag vill kunna tro att det går att älska mig, på riktigt.

Hur gör man? Hur gör andra människor?

Jag har levt så länge efter att jag inte gör något bra förrän någon annan ger bekräftelse, det finns små hintar om det i tio år gamla dagböcker och det finns i huvudet, dagligen.

Allt det där som tar emot, som telefonsamtalet jag har skjutit upp, middagen jag hoppar över, disken som inte diskas. När jag väl får det gjort så är det första som kommer upp i huvudet vem ska jag berätta det för?. Varför ska det spela roll? Varför kan jag inte bara tänka att fan vad bra jag var som ringde/åt mat/diskade?